1.

Att katalogisera sina skivor är ett fantastiskt sätt att få en känsla för samlingen. Man skärskådar skivorna på ett sätt man inte gjort tidigare, och efteråt vet man verkligen vad man äger, och inte minst kan man presentera det för andra intresserade. Man behöver inte använda något avancerat databasprogram, utan kalkylprogrammet Open Office Calc, vilket dessutom går att ladda ner gratis, duger alldeles utmärkt. Börja med att strukturera rubrikerna, förslagsvis följande: Artist, År, Titel, Format, Etikett, Katalognummer, Land, Skiva, Omslag. Tror man sig behöva det kan en speciell kolumn för kommentarer också vara användbar.


Bild - Katalogisering i Open Office Calc

2.

'Artist' och 'Titel' torde vara självklart, men var noga med att få med all information samt att vara konsekvent. Ibland står det något olika på skivetiketten och omslaget, så se till att du får med den kompletta texten.


Bild - Artist och titel på omslag

3.

'År' kan tolkas olika. Själv anger jag det år då skivan ursprungligen släpptes, medan andra anger det år den faktiska upplaga man äger släpptes, vilket kan vara senare om det är en ny upplaga som tryckts upp. Vill man ha utrymme för båda uppgifterna tillfogar man bara en extra kolumn, alternativt nöjer sig med att sätta ett av årtalen inom parentes. Nämnas bör, att det ofta inte är alldeles lätt att hitta årtalet för det faktiska skivsläppet i de fall det rör sig om en nyutgåva.

Vilken typ av listning man nu än föredrar, så ska man titta efter copyright-skyddet för att utröna ovan nämnda information. Det symboliseras vanligtvis av tecknen (P) och (C) följt av ett årtal, där 'P' då står för copyrighten till den ursprungliga ljudinspelningen samt det år den härstammar från, medan 'C' står för rättigheterna till den faktiska utgåvan och det år den gavs ut. Handlar det om en förstautgåva är årtalen i de flesta fall naturligtvis identiska.


Bild - Utgivningsår på skivetikett

4.

Till format kan man förslagsvis använda följande kategorier: 7" (Singel/EP), 1-LP (Enkel-LP), 2-LP (Dubbel-LP), 12" (Maxi-singel). Inom parentes kan man sedan sätta ett 'B' för bootleg, 'P' för bildskiva, och 'PR' för promoskiva. Man kan även sätta ett 'G' om skivan har ett utvikbart omslag, ett s.k. 'Gatefold'. Rör det sig om en dubbel-maxi kan man t.ex. skriva 2 x 12", eller i det fall en maxi-singel följer med en LP som bonus, 1-LP + 12".


Bild - Olika typer av format

5.

Etikett är det skivbolag som skivan getts ut på. Det här kan vara lite lurigt eftersom huvudbolaget inom sin verksamhet kan ha flera mindre bolag. Exempelvis var Polygram en gång i tiden ett huvudbolag, vilket inom sitt hägn hade Polydor som en av sina s.k. 'Labels', och det är den sistnämnda man listar. Vad man är ute efter är alltså den specifika etiketten inom koncernen för den aktuella produkten.

Är informationen sparsam kan man finna en ingång via en s.k. 'Label Code' (LC). Det är ett begrepp som introducerades 1977 av IFPI (International Federation of Phonogram and Videogram Industries), och avsåg att definiera varje skivbolag via ett unikt fyrsiffrigt, idag även femsiffrigt, nummer, exempelvis 'LC 0121' vilket representerar Atlantic Records. Internet kan vara en bra källa för att söka fram vilket bolag den aktuella koden står för, men glöm inte att jämföra flera källor mot varandra för att vara helt säker. Och som sagt, detta ska bara ses som ett stöd, dels eftersom alla länder inte använder systemet, dels eftersom koden ibland inte är specifik nog, utan hänvisar till huvudbolaget medan skivan i själva verket kan vara släppt på en mindre etikett inom bolaget.


Bild - Etikett

6.

Katalognummer står för skivans unika ID-nummer, baserat på vilken etikett den släppts på. Det här kan också vara lite lurigt, eftersom ett bolag kan ha gett ett annat bolag en licens för att ge ut skivan, varmed det står flera katalognummer listade på skivetiketten, dels det nya numret, dels det gamla inom parentes för att nämna en variant. För att gardera sig kan man då lista samtliga nummer. Märk väl att katalognumren listas exakt som de står skrivna, med eventuella mellanrum, versaler/gemener etc. inkluderade, samt att eventuellt förekommande LC-koder aldrig tas med. Kom också ihåg att en dubbel-LP kan ha ett katalognummer för varje skiva, där man isåfall listar båda numren.

Undvik att ta med siffror och bokstäver som representerar skivans respektive sidor. Står det exempelvis 'AL 44245' på ena sidan, och 'BL 44245' på andra sidan, listas skivans ID-nummer helt enkelt som 'L 44245'. Titta dock efter noga. Vissa skivors katalognummer kan sluta med '-1', vilket lätt kan tolkas som att det symboliserar sida ett på skivan. Tittar man dock efter på andra sidan kan det stå '-1' där också. Siffran ingår alltså i katalognumret och ska tas med. Om det däremot stått '-2' på andra sidan, hade man kunnat dra slutsatsen att siffrorna representerar respektive sida på skivan varmed de kunnat ignoreras.


Bild - Katalognummer på skivetikett

7.

Land avser den marknad skivan är ämnad att säljas på, inte det land där skivan är tillverkad. Inte sällan sammanfaller dock de två faktorerna, särskilt då det gäller mindre bolag, vilket gör platsen för tillverkningen till en bra utgångspunkt. I kombination med annan information kan scenariot dock ändra sig, något som vi ska återkomma till.

I den bästa av världar hittar man texten 'Manufactured In', 'Made In' eller 'Printed In' följt av det aktuella landet listat på skivetiketten. Står inget där kan man titta på omslaget, antingen på baksida eller rygg. Exempelvis brukar kanadensiska skivor ha texten 'Printed In Canada' eller 'Litho In Canada' skrivet på ryggen, medan svenska och norska utgåvor brukar ha 'SIB-TRYCK AB NORSBORG' respektive 'TEAM-TRYKK, OSLO' skrivet på baksidan av omslaget.

Ibland hittar man dock ingen tydlig information, och då kan initialerna för den organisation som administrerar rättigheterna till verket vara en hjälp. Står det exempelvis 'GEMA' (Gesellschaft für musikalische Aufführungs- und mechanische Vervielfältigungsrechte) på etiketten, betyder det att skivan är avsedd för den tyska marknaden, medan 'SACEM' (Société des Auteurs, Compositeurs et Éditeurs de Musique) betyder att skivan är ämnad för den franska. En förklaring till förkortningarna ser ut enligt följande:

ACAM = Costa Rica
ACDAM = Cuba
ACUM = Israel
AEPI = Greece
AGADU = Uruguay
AKKA/LAA = Latvia
AKM = Austria
ALBAUTOR = Albania
AMCOS = Australia, New Zealand
APA = Paraguay
APDASPAC = Peru
APDAYC = Peru
APRA = Australia
ARTISJUS = Hungary
ASCAP = USAASAMI = South Africa (Old)
AUSTROMECHANA = Austria
BIEM = International
BMI = USA
BUMA = Netherlands
CASH = Hong Kong
CEDAR = Netherlands
CISAC = International
CMRRA = Canada
COTT = Trinidad, Tobago
EAU = Estonia
FCA = Fiji
FILSCAP = Philippines
GEMA = Germany
GESAC = Europe
GESAP = Georgia
GRAMO = Norway
GVL = Germany
HDS = Croatia
HFA = USA
IMRO = Ireland
IPRS = India
JASRAC = Japan
KCI = Indonesia
KODA = Denmark
KOMCA = South Korea
LATGA-A = Lithuania
MACP = Malaysia
MCPS = UKMCSC = China
MCSK = Kenya
MESAM = Turkey
MUSICAUTOR = Bulgaria
MUST = Taiwan
NCB = Nordic countries, Lithuania, Estonia
OSA = Czech Republic (Former Czechoslovakia)
PAMRA = UKPPL = UKPRS = UKRAO = Russian Federation
RISA = South Africa (New)
SABAM = Belgium
SACEM = France
SACEM Luxembourg = Luxembourg
SACM = Mexico
SACVEN = Venezuela
SADAIC = Argentina
SAMI = Sweden
SAMRO = South Africa
SAYCO = Colombia
SAZAS = Slovakia (Former Czechoslovakia)
SBACEM = Brazil
SCD = Chile
SDRM = France
SENA = Netherlands
SESAC = USASGA = Guinea-Bissau
SGAE = Spain
SIAE = Italy, The Vatican, San Marino
SOCAN = Canada
SODRAC = Canada
SOKOJ = Serbia, Montenegro (Former Yugoslavia)
SOZA = Slovakia (Former Czechoslovakia)
SPA = Portugal
STEF = Iceland
STEMRA = Netherlands
STIM = Sweden
SUISA = Switzerland, Liechtenstein
TEOSTO = Finland
TONO = Norway
UACRR = Ukraine
UBC = Brazil
UCMR-ADA = Romania
ZAIKS = Poland

Som dock antytt i inledningen av kapitlet, är det mycket viktigt att kombinera informationen från etikett respektive omslag, ibland för att stärka sitt fall via flera källor, men ibland också för att man överhuvudtaget ska kunna göra en korrekt bedömning. Står det exempelvis 'NCB' på etiketten innebär detta således att Nordisk Copyright Bureau administrerar rättigheterna, och att skivan har nordiskt/litauiskt/estniskt ursprung. Det är en ganska vag avgränsning, men i kombination med texten 'TEAM-TRYKK, OSLO' på baksidan av omslaget, för att ta en variant, får vi veta att skivan är avsedd för den norska marknaden.

I vissa fall kan det dock vara knivigare. Exempelvis kan det stå 'BIEM/STEMRA' eller 'BIEM/GEMA' på etiketten. Det innebär att skivorna dels kan ha sålts på den holländska respektive tyska marknaden, men dels även andra länder, eftersom 'BIEM' står för en icke specifik internationell marknad. I dessa fall kan det vara mycket svårt att utröna exakt i vilka länder skivan sålts. Jag brukar därför nöja mig med att skriva 'Holland +' respektive 'Germany +', där plustecknet då får markera att det kan ha funnits flera möjliga marknader. Detta praktiseras även om t.ex. 'BIEM/STEMRA' på etiketten ackompanjeras av 'Made In Holland' på omslaget, eftersom skivan fortfarande ligger öppen att saluföras på andra marknader tack vare BIEM-märkningen, och det kan också vara så att skivan bara pressats i Holland för att sedan säljas annorstädes. Hade det däremot stått bara 'STEMRA' på etiketten, samt 'Printed In Holland' på omslaget, då hade skivan varit avsedd explicit för den holländska marknaden. Exemplen här har berört Holland och Tyskland, och syftat till att påvisa hur man måste tänka när man gör bedömningen, men det finns naturligtvis en mängd andra förekommande kombinationer av organistaioner och länder man kan stöta på.

Till sin hjälp kan man även ta kataloger över olika artisters och bolags utgivningar över tid, antingen i pappersform eller via internet, och man kan även söka information om källan via streckkoden, i de fall en sådan finns, exempelvis hos GEPIR, förkortning för Global Electronic Party Information Register. Kom dock ihåg även här att detta endast ska ses som en hjälp att hitta in på rätt spår, inte som en definitiv källa. Den information man listar ska alltid vara baserad på det man kunnat utläsa från skivan eller omslaget. Är det alldeles omöjligt att hitta den information man söker, sätt hellre ett frågetecken tills vidare, snarare än att plagiera en bedömning från en listning i en katalog vilken man inte finner faktiskt stöd i på den fysiska produkten, alternativt en streckkod vilken kanske hänvisar till skivbolagets huvudkontor snarare än den marknad som avses.

Sammanfattningsvis kan det som redovisats ovan framstå som rörigt och tvetydigt, vilket det också kan vara ibland, men det gäller som sagt att ta in helhetsbilden, för att sedan använda sig av sunt förnuft och logik när man pusslar ihop informationen. Efterhand lär man sig också känna igen olika bolags nummerserier samt kombinationer och mönster, vilket gör identifieringen lättare.


Bild - Ursprungsland på skivetikett

8.

Sist kommer rubrikerna 'Skiva' och 'Omslag', och den processen innefattar att gradera kvalitén på skivan respektive omslaget och dess innerkonvolut. För detta finns en standard som de flesta använder, med eller utan modifikationer. Den finns listad på Record Collectors Guild och används över hela världen.

Kategorierna sträcker sig mellan 'Poor' (P), som är det sämsta, till 'Mint' (M) som är det bästa, och däremellan 'Fair' (F), 'Good' (G), 'Good Plus' (G+), 'Very Good' (VG), 'Very Good Plus' (VG+) och 'Near Mint' (M-). Vad det hela handlar om är att bedöma skicket på skiva respektive omslag genom att inordna objektet i en kategori. En skiva får således ett betyg bestående av två graderingar, exempelvis VG+/VG, vilket innebär en skiva i riktigt bra skick, med väldigt få och lätta märken, men med ett omslag och innerkonvolut som är något sämre och har en del skavanker. Det här kan låta märkvärdigt till en början, men när man väl kommit in i processen, och kalibrerat in sina bedömningar så att de stämmer skivorna sinsemellan, går det väldigt lätt.

Nedan följer de kriterier som Record Collectors Guild anger för de olika kategorierna. Sörj för god en belysning, vänd och vrid på såväl skivan som fodralet och omslaget, och undersök från olika vinklar. Jämför egenskaperna med de riktlinjer som kännetecknar kategorierna och gör sedan en bedömning. I början kan det hända att man får ändra graderingen, eftersom man efter ett tag inser att man bedömt ett objekt antingen för högt eller för lågt, men det är en del av läroprocessen.


Mint (M):

Absolutely perfect in every way. Certainly never been played, possibly even still sealed (More on still sealed under 'Other Considerations'). Should be used sparingly as a grade, If at all.


Near Mint (NM or M-):

A nearly perfect record. Many dealers won't give a grade higher than this implying (perhaps correctly) that no record is ever truly perfect.

The record should show no obvious signs of wear. A 45 RPM or EP sleeve should have no more than the most minor defects, such as almost invisible ring wear or other signs of slight handling.

An LP cover should have no creases, folds, seam splits or other noticeable similar defects. No cut-out holes, either. And of course, the same should be true of any other inserts, such as posters, lyric sleeves and the like.

Basically, an LP in near mint condition looks as if you just got it home from a new record store and removed the shrink wrap.

Near Mint is the highest price listed in all Goldmine price guides. Anything that exceeds this grade, in the opinion of both buyer and seller, is worth significantly more than the highest Goldmine book value.


Very Good Plus (VG+):

Generally worth 50 percent of the Near Mint value. A Very Good Plus record will show some signs that it was played and otherwise handled by a previous owner who took good care of it.

Record surfaces may show some signs of wear and may have slight scuffs or very light scratches that don't affect one's listening experiences. Slight warps that do not affect the sound are 'OK'.

The label may have some ring wear or discoloration, but it should be barely noticeable. The center hole will not have been misshapen by repeated play.

Picture sleeves and LP inner sleeves will have some slight wear, lightly turned up corners, or a slight seam split. An LP cover may have slight signs of wear also and may be marred by a cut-out hole, indentation or corner indicating it was taken out of print and sold at a discount.

In general, if not for a couple things wrong with it, this would be Near Mint. All but the most mint-crazy collectors will find a Very Good Plus record highly acceptable.


Very Good (VG):

Generally worth 25 percent of Near Mint value. Many of the defects found in a VG+ record will be more pronounced in a VG disc. Surface noise will be evident upon playing, especially in soft passages and during a song's intro and fade, but will not overpower the music otherwise. Groove wear will start to be noticeable, as with light scratches (deep enough to feel with a fingernail) that will affect the sound.

Labels may be marred by writing, or have tape or stickers (or their residue) attached. The same will be true of picture sleeves or LP covers. However, it will not have all of these problems at the same time, only two or three of them.

Goldmine price guides with more than one price will list Very Good as the lowest price. This, not the Near Mint price, should be your guide when determining how much a record is worth, as that is the price a dealer will normally pay you for a Near Mint record.


Good (G), Good Plus (G+):

Generally worth 10-15 percent of the Near Mint value. Good does not mean Bad! A record in Good or Good Plus condition can be put onto a turntable and will play through without skipping. But it will have significant surface noise and scratches and visible groove wear (On a styrene record, the groove will be starting to turn white).

A cover or sleeve will have seam splits, especially at the bottom or on the spine. Tape, writing, ring wear or other defects will start to overwhelm the object.

It is a common item, you'll probably find another copy in better shape eventually. Pass it up. But, if it's something you have been seeking for years, and the price is right, get it... But keep looking to upgrade.


Poor (P), Fair (F):

Generally worth 0-5 percent of the Near Mint price. The record is cracked, badly warped, and won't play through without skipping or repeating. The picture sleeve is water damaged, split on all three seams and heavily marred by wear and writing. The LP cover barely keeps the LP inside it. Inner sleeves are fully seam split, crinkled, and written upon.

Except for impossibly rare records otherwise unattainable, records in this condition should be bought or sold for no more than a few cents each.


Other Considerations:

Most dealers give a separate grade to the record and it's sleeve or cover. In an ad, a record's grade is listed first, followed by that of the sleeve or the cover. With Still Sealed (SS) records, let the buyer beware! Unless it'a a U.S. pressing from the last 10-15 years or so. It's too easy to reseal one. Yes, some legitimately never-opened LP's from the 1960's still exist. But if you're looking for a specific pressing, the only way you can know for sure is to open the record.

Also, European Imports are not factory-sealed, so if you see them advertised as sealed, someone other than the manufacturer sealed them.


Bild - Gradering av skiva